har du någon gång tänkt på hur många olika öden det finns på en buss, tunnelbana eller métro?

jag har funderat, iaktagit och lyssnat på de människor runtomkring mig i métron. det är så många viljor, tankar, öden och språk. idag såg jag en 40 årig madame som tog upp ett nitendo och började spela, en ung tjej som tog upp brodderisaker, hundratals människor med hörlurar i öronen, kostymnissar som läste ekonomi sidorna i tidningen och många vänner som var påväg mot staden.

-

vilken låt lyssnar dom på? vad spelar hon för spel? vad ska de köpa i staden? alla är i sin egen värld, vet vart dom ska hoppa av och vet vad de ska göra efter det. en del är turister, en del är vana. det tar en vecka innan du vet hur du ska fördela balansen för att inte se ut som en turist. det tar ytterligare några dagar innan du inser att om du står lutad mot dörren behöver du inte fördela balansen alls.

-

du koncentrerar och fokuserar på din låt, ditt spel eller din broderingsduk. men plötsligt delar alla samma tanke, samma känsla och samma oro. det är när föraren ropar ut i högtalaren: det har skett en olycka två métrostationer bort.