jag lever i en drömvärld, egentligen. det är trots allt paris.

men ändå känns det som vardag.

jag blir överlycklig varje gång jag hör en svensk röst, vill gå fram och säga: jag är också svensk.

jag börjar sakna lösgodis - ahlgrensbilar & marabou.

men jag har blivit lite mer parisare också, då jag också springer allt jag kan för att hinna med just den métron istället för att vänta två minuter till..